Maroschka

Alla språng har ungefär samma kännetecken:
Först förbereder sig barnet för språnget och kan kräva extra uppmärksamhet och blir vad man lätt kallar för "jobbig". Man känner inte igen sitt barn och undrar vad som är fel, oftast är inget fel utan allt är exakt som det ska vara! Det är bara ack så jobbigt. Barnets jobbighet består oftast av att det inte känner igen sig själv heller och blir frustrerad och allmänt fnoskig. Det är i denna fas som matrutinerna ställs på huvud och barnet kan äta sämre. Sömnen är oftast det tydligaste tecknet, vissa barn går från hela nätter till att knorra och böka nätterna igenom. När det blir lite större kan man ibland ana att det blir blygt och tystlåtet.


9 månader:
Separationsfasen, det absolut jobbigaste språnget under barnets första år. Barnet klänger otroligt mycket, sover dåligt, äter dåligt, kan bli ilsk och gnällig och frustrationen är stor hos både vuxna och barn. Det är nu som det händer mest saker, många barn är otroligt frustrerade precis innan de lär sig krypa och när de bemästrar den konsten kommer nästa sak... mamma är inte samma individ som barnet! Barnet kan bli oroligt, speciellt vid insomning och under sömnen, och vaknar till flera gånger för att kolla så mamma finns kvar.
Vid den här åldern har barnet sin första förälskelse, i mamma och pappa. Att få små kärleksbett, nyp, luggningar är inte ovanligt. Inte heller att få ett barn som verkar sitta fast på en som ett plåster. Ingen annan duger än mamma (och/eller pappa).
Nu börjar det första ursinniga ilskan visa sig, barnet testar "kärleken". Jag hörde på TV4 Nyhetsmorgon när Louise Hallin var där och pratade om trots att barn trotsar den det älskar! Smickrande javisst, men när man sitter där med femtioelfte bitmärket på axeln eller har en 2-åring som bara vrålar åt en, då är det lätt att glömma en sådan sak. En regel är att ju tryggare barnet är i sin kärlek, desto mer omöjligt är det. Ta nu inte för givet att din stillsamma, medgörliga 9 månaders inte älskar dig, just ditt barn har kanske inte behov av att uttrycka sig på det viset.
Nu under den här fasen är det bra om man kan hålla rutiner och en smått tråkig vardag för barnet. Planera helst inga flyttar eller större omändringar i barnets liv under den här perioden. Ju mer barnet kan koncentrera sig på sin egen omändring desto bättre. Att vara en obstinat bebis behövs för vidare utveckling, om nu ditt barn har behov av det. Många barn går igenom även den här fasen med små "symtom".


Som tidigare börjar det med en kinkperiod då ditt barn till exempel skriker oftare, är blygare, tappar aptiten, klamrar sig fast vid dig, och ibland verkar vara "barnsligare" igen och ha glömt mycket av sina färdigheter.


TACK till att få en förklaring! Nu känns det mycket bättre!