Efter att Trollivia haft feber och gråtit konstant i 2 dagar åkte jag till akuten och satte mig där. När vi fick komma in i ett rum fick jag berätta hur länge hon haft feber, hur mycket feber on haft och hur mycket alvedon jag gett henne. Hon kom fram till att det är en helt vanlig förkylning som ju faktiskt inte är farlig och att det inte är ovanligt att dom är griniga och kinkiga då.  Jag sa att jag ändå är rätt säker på att hon har riktigt ont någonstans så ledsen som hon kan bli och ville att det skulle tas en snabbsänka på henne. Till svar på det fick jag "tycker du verligen hon ska behöva utså att stickas". Jag blev lite spak men tog mod nog till mig och sa att jag vill att ni iallafall kollar öronen på henne innan jag åker hem.
"Jaja det kan jag göra". När hon tittade i örat så börjar hon mummla och säger att hon kanske är lite röd. Efter att en läkare också tittat säger han att trumhinnan buktar och att det är blodvattnigt i örat. Hon har alltså haft vansinnigt jätte ont!! Vi fick ordinationen smärtstillande och närdroppar då dom undviker så länge dom kan att ge antibiotika. Vi ska tillbaka dagen därpå och titta igen.  Det var inte försen min mamma i ilska påtalade det som jag också blev väldigt ilsk när jag tänker på att dom verkar vara så jävla ovilliga att undersöka lite snabbt, och helst barn. Det tog henne 30 sekunder att titta i öronen, varför var hon så motvillig till det?! Vi hade lika gärna kunnat åka hem utan koll och så hade Trollet fått fortsätta ha jätteont utan att någon fattar någonting.
Idag var vi iallafall tillbaka och fick välrdns bästa dr Hillensjö som lyssnade på hjärta, lungor, tittade hur snabbt hon andades, titta i öronen OCH tittade i halsen. Hon kom fram till att det fortfarande var så pass ont i örat att hon fick penicillin. Så nu hoppas jag den börjar verka så snabbt som det bara går. Jag vill ha tillbaka min Trollivia som bara gnällde lite innan om man jämför med hur hon varit nu.
Jag tog iallafall en halv dag VAB idag och ska jobba kvällen så fort M kommit hem.

I övrigt händer inte så mycket. Det börjar bli lite sommarfason runt huset då jag hängt upp både blomlådor, amplar och planterat ute. Vi ska också så igen fulrännorna på framsidan och plantera vinbärsbuske.

Igår fick jag bli riktigt jäkla ledsen också och det gör rätt ont än. När Meggie avlivades i februari så lovade den veterinären mig att hon skulle få ligga i deras frys tills jag kunde gräva ned henne. Om jag inte kom så skulle dom ringa mig. Han skrev namn o allt på lådan. Nu har M grävt en djup grav och jag åkte för att hämta henne igår.  När jag kom dit så var det en annan vet som inte vetat om det tydligen så dagen innan hade alla djuren hämtats. Min Meggie fanns inte kvar, hon var bortkastad! Jag blev alldelens chockad och ledsen. Det var riktigt synd om den killen också för han blev förstörd han också. Han det ju vad det innebär att ha djur och kände sig nog väldigt dum och skyldig. 
Jag satte mig i bilen och grät en hel del och fick tröst av Jakob som talade om hur mycket han älskade mig. Det känns så illa mot Meggie att hon liksom bara kastats bort eller bränts upp eller vad dom nu gör. Jag känner mig som världens svikare. Jag ville så gärna ha henne hemma med en fin liten grav....

Nu ska jag spana vidare.