Jag satt och såg på dokumentären "Tsunamins barn" om några par som förlorde sina små barn i tsunamin. Usch så hemskt. Att inte veta hur mycket dom hann märka, att inte få begrava dom. Jag själv skulle nog hela livet fundera på tänk om....tänk OM dom klarat sig och någon har tagit hand om dom.
Jag grät en del skvättar där i soffan och då kommer Jakob fram till mig och säger "men, mamma ledsen". Då satte han sig grensle över mig och kramade mig och torkade bort tårarna :) "Nu är mamma glad" sa han sen.
Mina fantastiska ungar....